Nu är studentbalerna över. Jag var inte med på någon.Konstigt nog kändes det mest vemodigt att stå utanför Nöjesfabriken i måndags där bl.a. Folkuniversitetet skulle ha sin bal. Mina underbara vänner var så fina och eleganta så det var inte klokt. De såg ut som prinsessor allihop! Det är väl inte konstigt egentligen att det blev lite blött i ögonen.
Igår, tisdag, var det dags för SÄG-balen på Blue Moon Bar. Vi tretton stycken som inte fick gå har kämpat på alla tänkbara sätt för att vi också skulle få vara med men bristande engagemang och kreativitet från arrangörernas sida satte stopp för det. För att inte tala om Magnus (bossen för BMB) som inte velat samarbeta med oss överhuvudtaget.
Jag for runt som en villvetting och försökte tussa ihop mina klasskompisar till ett gruppfoto men det gick inget vidare. Innerst inne var jag faktiskt väldigt ledsen även om jag försökte hålla humöret uppe. Studentbalen är faktiskt halva grejen med hela studentspektaklet och det finns inte ord på hur fel det är att inte alla fick gå. Jag kommer vara arg och ledsen för det hela livet.
Man får väl inbilla sig bara att maten var ruskigt äcklig, att det var trångt och svettigt och långtråkigt och dötrist...
