Med hjärtats egna ord

Kärlek snavar och faller och går sönder och blir ful. Jag har snavat länge.
Jag snavar ett tag till.

För vill du inte ha mig. Då ska ingen annan heller få det.

När man bara kan säga mjau

Idag ligger jag och Pepsi på sängen och är sjuka.
Jag har fått en släng av ny förkylning (eller också pga vaccinet) och hon har ont i tassen och har ev. lite blodtussar i pälsen. Kanske har hon varit i slagsmål eller fått en törn av en bil.. Sånt får man aldrig veta för hon säger inte så mycket. Jo, hon morrar om man håller i den onda tassen.

Det är tråkigt novemberväder och om några timmar måste jag pallra mig iväg och spela gitarr med mina barngrupper. Idag är jag inte speciellt sugen faktiskt.
En kladdkaka, en kopp te och film skulle vara trevligare.

En kopp te med smak av hopp, tack!

Emellanåt känns det lite tungt såhär i gråa november. Man tappar lusten, kärleken går sönder, man hostar, städar för lite och är för dålig på att köra bil.
Tur att Lasse kom och lyste upp min värld i onsdags i alla fall. Det var verkligen en mysig konsert. När man har sett honom tre gånger tidigare börjar man bli rutinerad.

Men han lyckas ändå överraska varje gång! På somrarna är det glädjefyllt och på hösten mer mysigt.
Han är en älskvärd man.

Idag är det fredag. Det är en regnig och genomgrå dag. Vi har fått en liten aptitretare på den förhoppningsvis kommande snön men det smalt bort illa kvickt.
Jag har isolerat mig hemma hela denna helgen i fruktan för svininfluensan som härjar. En handfull dödsoffer har den skövlat hittills i Sverige, från småbarn till äldre.
Jag själv har haft en veckas lång utredning ifall jag var allergisk mot vaccinet (äggvita) eller inte. Jag är förmodligen lite överkänslig men inte så allvarligt så att jag inte kan ta sprutan. I eftermiddags for jag iväg för att trycka nålen i armen men då var det såklart slut. Och nästa leverans väntades inte komma förrän onsdag nästa vecka. Därav isoleringen. Jag är astmatiker och därmed i riskgruppen.
Blir jag smittad slås mina lungor ut fortare än kvickt har jag förstått och en respirator på sjukhuset väntar mig då. En hemsk tanke som jag ändå tänker alltför ofta. Döden skrämmer mig mer än någonting annat...

Jag håller mina tummar för min kära vän i stora staden. Hon lever livet.


Och jag grubblar över dig som vanligt och undrar vad jag ska ta mig till. Varför gör du det självklara så omöjligt svårt? Jag ber inte om mycket. Bara om att få bli älskad.