Jag och min kollega (och granne) Christel var på väg hem från jobbet. När man kommer från Branäs ska man svänga höger över en bro och sen bor vi precis på andra sidan. Dock är bron väldigt skymd av hus och inte heller utmärkt med vägskylt så för en nyinflyttad är det lätt att bara blåsa förbi. Detta var precis vad jag gjorde.
Jag tänkte då att jag skulle stanna, vända och köra tillbaka men när jag tryckte ner bromsen sladdade hela bilen iväg, först åt höger och sen kraftigt åt vänster och vidare ner utför slänten mot älven. Vi körde ner några ungbjörkar men de större träden fick som tur var bilen att stanna.
Jag var i chock och kunde inte förstå vad som hade hänt. Christel sa att vi nog borde gå ur bilen ifall den skulle ta eld. Väl ute såg jag delarna av fronten ligga överallt bredvid bilen.
Jag ringde mamma och började gråta, skaka och hyperventilera kraftigt. Jag har nog aldrig varit så rädd förut. Det kändes som om vi kanske hade lurat döden för bara en minut sen.
Någon timme senare kom bärgningsbilen och bogserade iväg bilen. Just nu befinner den sig på en verkstad i Malung och vi väntar på kostnadsförslag.
Men det viktigaste är ju att vi klarade oss. Jag fick bara ont i ryggen och en stor dos chock.
Såhär i efterhand, när man kan tänka tillbaka och försöka komma ihåg är jag glad att jag tryckte på bromsen såpass hårt som jag gjorde. Med högre hastighet hade vi brakat hårdare in i träden. Och om bilen inte hade krängt till höger först, utan direkt till vänster hade vi dundrat rakt in i ett berg av djupfrysta timmerstockar... Ibland har man marginalerna på sin sida.
