Jag och mamma kurade ner oss i biofåtöljerna med en stor popcorn och dricka. Onsdagsmys!
Vi la båda märke till den ganska höga medelåldern i salongen (typ 70+) och funderade på om det kanske är hippt att införskaffa Bioklubbskort på äldre dar och gå på smygpremiärer? Eller också var det PRO:s hemliga Noomi Rapace-fanclub.
Filmen var hur som helst sorgligare, mörkare och mer deprimerande än tredje Star Wars-filmen när Anakin blir Darth Vader. Och det är ändå den mörkaste, dystraste filmscenen jag vet.
Men trots kvinnomisshandel, barnmisshandel, sprit och finska svordomar var det en fantastiskt fin och välgjord film om ett maskrosbarn från Ystad. Noomi och Ola har en kemi som få andra skådespelarpar har (tänk Pitt & Jolie), jäkligt synd bara att dom just skilt sig..
Innan filmen hade jag läst en recension där skribenten rekommenderade SF:s personal att visa slutet av Mamma Mia för att inte folk skulle ta med sig vemodet och sorgen hem. Det ligger något i hans ord.
Flera utav biobesökarna snyftade och var blöta i ögonen när filmen var slut. Mina var inte heller torra, mitt i filmen fick jag nämligen århundradets allergichock...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar