Be proud women!

I religionen fick vi två stycken häften att läsa inför ett seminarium imorrn. Temat är islam och de olika fördjupningarna är bl.a. heliga krig, terrorism, slöjor och könsstympning.
Det var en tvåsidig, mycket detaljerande beskrivning av hur stympningen går till. Häftet sa att det inte hade med religion att göra, det var oftare seder och traditioner, framför allt i afrikanska byar. Jag läste artikeln med avsky. Efteråt rann tårarna som en vårflod och jag kräktes nästan.
Nu rinner dom igen bara för att jag tänker på det.
Jag tror faktiskt det var det hemskaste, mest avskyvärda och ohumana jag någonsin läst.
Flickor som kan vara bara 4 år placeras på en pall medan kvinnor från byn håller fast henne i järngrepp. En icke utbildad kvinna tar sedan en kniv och börjar skära, skrapa och rispa i hennes mest ömtåliga och känsliga kroppszoner. Helt utan bedövning! Flickan skriker och vrider sig såklart av smärta vilket ofta resulterar i att kniven slinter och gör ännu mer skada. Om flickan tenderar till att svimma ger kvinnorna henne starka kryddor att lukta på så att hon ska piggna till. Det kan även hända att hon får för sig att bita av tungan av smärta (ungefär som när grisarna knaprar av svansarna på varandra när de är fullproppade med kemikalier för att bli fetare innan slakten). Kvinnorna stoppar då samma starka krydda i munnen på henne för att tungan ska fara in i munnen igen. När ingreppet är klart ska alltihopa sys ihop med taggar från akaciaträd med en liten, liten öppning för diverse vätskor. I öppningen sticker man dessutom upp en pinne för att det inte ska läka ihop. Sedan bandagerar man ihop flickans lår så att hon inte kan gå också får hon ligga som en död fisk tills det har slutat rinna blod ungefär.
Lever vi verkligen på tjugohundratalet?
Anledningen till denna tortyr är för att flickan inte ska vara ute och roa sig innan hon blir gift.
Att beröva en kvinna på hennes sexualitet och lust är väl om något ett brott mot den där jäkla Guden. Varför skapade han då kvinnan med hennes intima delar och man ändå ska skära bort alltsammans? På små harmlösa flickebarn dessutom som inte har en susning om blommor och bin. Flera utav dem dör medan andra får utleda livet med smärtor och förlossningskomplikationer. Är det konstigt att jag gråter av förtvivlan?

Som ett litet plåster på såren upptäckte jag ett nyhetsmail från Unicef. Dom har barngala den 1 maj och flickors könsstympning kommer att uppmärksammas där.
I Niger har tio byar bestämt sig för att avskaffa och motarbeta stympningen efter att de äntligen insett riskerna med det. Nu vill hövdingen i en utav byarna fortsätta med arbetet med att upplysa människor om hur galen traditionen är.
Jag för min del är villig att ringa in mycket pengar till Unicef för att få slut på barnens omänskliga lidande!

One day I'll fly away

Jag sitter och filosoferar över livet medan jag äter choklad.
Det är småkillar som har fotbollsträning utanför fönstret. De kanske är runt tio år.
De har så mycket tid framför sig. Så många val, möjligheter och nya vägar.
Jag sitter och är lite rädd för framtiden. Tillvaron är så trygg som den är nu. Och jag inser hur rädd jag är för att bli ensam. När studenten är över och vännerna skingras åt olika håll, måste man börja om då?
För mig var det en ordentlig spark i rumpan att börja gymnasiet. Jag tror det var först då jag började leva, vågade leva. Men nu är jag rädd för att inte få ha det lika roligt längre som under dessa tre år, som har varit de bästa i mitt liv. Jag är rädd för att bli ensam och tvingas möta stora världen själv.
Tänk om jag ska leva hela livet längtande tillbaka till mina gymnasieår?

Blandat med dessa orostankar finns ändå känslan av frihet. Att få fylla arton och börja upptäcka världen och testa gränserna i livet. Det finns så mycket jag vill hinna med och hos mig är det aldrig någon brist på varken vilja eller engagemang. Tid är däremot en bristvara nu för tiden.

Nu är min choklad slut. Dags att sätta ner fötterna på jorden igen och återgå till läxorna. Än är det 46 dagar kvar tills vi springer ut och kastar våra mössor.

Vatten, stan är full av vatten

Woah, I'm back.
Snorigare än någonsin. Känner mig jäkligt eländig at the moment.
Svullen, kli i ögonen, tendens till kissinfektion (igen...) och väldigt seg i varenda lem.
Idag regnar det och är mulet vilket jag faktiskt sjunger en liten sång för. Hade det varit sol hade jag fått dåligt samvete för att jag sov bort hela dagen. Regn dämpar dessutom pollenhalten i luften. Fast sen när det blir sol igen då har alla pollenträd och buskar fått massa näring och då blir det pollenbomb. Men det tacklar vi då.

Jag har pluggat som en gnu och inte haft något socialt liv på länge känns det som. Nu är det lite bättre. Efter nästa vecka iaf.

Har ändå hunnit med lite roliga saker som tex. skidresa till Lofsdalen, fest på Orrholmen, vårshoppping och igår ett himla trevligt vinkalas på Stockfallet hos Ingrid.
Ett fett rivmärke på armen har jag kvar som minne. Så kan det gå när man är glad i byxan och bästa kompisen ringer så man totalt freakar ut!

Denna dag ska spenderas med psykologipluggande och ev. muffinsbak. En promenad i regnet vore ju inte helt fel heller.

Guldhjälmarna på!

Igår var det en utav de mest nervösa hockeymatcherna jag nånsin varit med om! Färjestad vände 2-0 till 2-2 och det hela gick till sudden death. Det var en riktig pärs kan jag lova. Vi skrek och svor och hoppade i tv-soffan och jag tuggade även sönder en kulspetspenna. Som tur var vann Färjestad tillslut efter ett riktigt pangskott av Holtet. Ikväll kommer dock nervositetsnivån höjas ännu ett snäpp eftersom vi har chans till guld. Men jag tvivlar inte en sekund. Ikväll är det på med guldhjälmarna!


Idag lämnade jag äntligen in det jädrans projektarbetet. Jag känner mig otroligt lättad!

Riktig skäck

Igår kväll tittade familjen på I Am Legend på begäran av lillebror.
Den handlar om en man som hittade ett botemedel mot cancer men som oturligt nog gjorde alla till zombieliknande mördarmaskiner. Delar av jorden försökte evakueras men eftersom viruset var luftburet dog så småningom hela mänskligheten. Den enda som överlevde var Will Smith (jag minns inte vad hans roll hette) och hans hund Sam. De två lever helt ensamma i New York och försöker hitta ett botemedel för att göra zombisarna till människor igen.
En science fiction-film med andra ord. Och så fruktansvärt obehaglig tyckte jag!
Jag och pappa hade en livlig diskussion efter filmen om saker som vi tycker är hemska. Han menar på att det värsta som finns är filmer som Schindler's List där alltihopa har hänt på riktigt. Och jovisst är väl sådant hemskt men jag tycker ändå att det är mycket värre med sådant som inte har hänt. Science fiction. Hur mycket man än pratar om de miljoner judar som dödades så går det inte att förstå hur mycket oskyldigt folk det faktiskt är. Det är helt enkelt för stora siffror. Dessutom känns det otänkbart att något liknande skulle kunna hända igen med tanke på hur de mänskliga rättigheterna och FN och allt sånt har förbättrats sedan dess.
Med science fiction däremot kan man inte veta att det inte kommer att hända i framtiden. Många menar på att det är människan som har utvecklat HIV och AIDS så varför skulle inte handlingen i filmen I Am Legend kunna hända. Jag tror inte forskare vet så mycket om påföljder och risker som de utgör sig för ibland.
När jag var mindre var den hemskaste filmen jag visste Artificial Intelligens, A.I. Där har människor utvecklat robotar som har känslor och som ska kunna ersätta förlorade barn osv. Jag tyckte att det var helt fruktansvärt att den lilla söta pojken inte var riktig och att han kunde förstöras bara genom att plocka ut chipet ur bakhuvudet.

Så skräckfilmer med blod, monster och psykgrejer i all sin ära men de hemskaste filmerna är ändå science fiction i min värld.

Here comes the sun, tra la la la

Idag är det plugg plugg plugg som gäller. Precis som igår, imorrn och i övermorgon...
Jag har dock kommit igång ordentligt så det känns helt okej. Jag skriver om psykisk hälsa och ohälsa och det är faktiskt lite intressant på sina ställen. Men det är tungt att tänka på hur lång den jäkla rapporten måste vara. 20-30 sidor begär dom!

Igår var familjen Borr här och vi kollade på hockeyn och käkade pizza. Det gick vilt till kan jag lova. Vi lyfte nästan taket med våra skrik och svordomar. Som tur var vann Färjestad tillslut med 4-1.
Jag avslutade kvällen med att se på Yes Man med underbara Jim Carrey. Jag var mycket skeptisk till den i början men efter en kvart kom den igång och blev en riktig feel good-film! Rekommenderas varmt till alla som vill ha sig ett gott skratt på bekostnad av Jim Carreys fantastiska minspel.

Solen retar mig såklart där ute med att stråla som aldrig förr. Det är synd att det inte går att sitta ute och skriva, man ser inget på skärmen då.
Men jag tröstar mig med att proppa i mig Riesen i alla fall :)

Pappa jag vill ha!

Det nationella svenskaprovet gick superbra på lite mindre än tre timmar. Jag skrev om filmpåverkan, Rallybrudar och jämställdhet.
Eftersom jag slutade så tidigt tog jag mig en runda på stan. Mamma köpte några nödvändiga saker åt mig, sådant som jag inte har råd med själv. Typ löparbyxor och underställ.
Det blev även en liten tripp till Maxi för att köpa hårfärg. Fick med mig en fet godispåse hem också :D

Dagens stora händelse var Gina Tricot. Jag ville börja gråta där inne för att dom hade så förbjudet mycket fina kläder. Speciellt bedårande klänningar som är det bästa jag vet!
Det var prickiga med volanger, jeansklänningar, linnen med spets, småblommiga klänningar och allt kan man drömma om.
Men det enda jag fick med mig ut från affären var ett par trosor för en femtiolapp. Suck.