Jag sitter och filosoferar över livet medan jag äter choklad.
Det är småkillar som har fotbollsträning utanför fönstret. De kanske är runt tio år.
De har så mycket tid framför sig. Så många val, möjligheter och nya vägar.
Jag sitter och är lite rädd för framtiden. Tillvaron är så trygg som den är nu. Och jag inser hur rädd jag är för att bli ensam. När studenten är över och vännerna skingras åt olika håll, måste man börja om då?
För mig var det en ordentlig spark i rumpan att börja gymnasiet. Jag tror det var först då jag började leva, vågade leva. Men nu är jag rädd för att inte få ha det lika roligt längre som under dessa tre år, som har varit de bästa i mitt liv. Jag är rädd för att bli ensam och tvingas möta stora världen själv.
Tänk om jag ska leva hela livet längtande tillbaka till mina gymnasieår?
Blandat med dessa orostankar finns ändå känslan av frihet. Att få fylla arton och börja upptäcka världen och testa gränserna i livet. Det finns så mycket jag vill hinna med och hos mig är det aldrig någon brist på varken vilja eller engagemang. Tid är däremot en bristvara nu för tiden.
Nu är min choklad slut. Dags att sätta ner fötterna på jorden igen och återgå till läxorna. Än är det 46 dagar kvar tills vi springer ut och kastar våra mössor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar