Mi mysse?

I tisdags skulle jag ha fått min studentmössa. Men när jag och Millie skulle hämta ut dem hade de såklart tapat bort min... Är det inte typiskt!?
Idag fick jag ett mail från företaget. De skrev att de fortfarande inte hade hittat min mössa men att de skulle få en ny leverans imorgon. Och för säkerhets skull hade de beställt en ny som jag isåfall skulle få i början av juni. Min mössa var dock inte den enda som var på villovägar...
Men det är väl min vanliga tur.

Snart ska jag, Martina och förhoppningsvis Jennie åka till Sofia i Kristinehamn. Det ska bli myspys på hennes altan med chips, godis och grillat!

Bullar i ugnen

Jag har precis tittat på underbara filmen Juno som gick på Canal+. Den handlar om en 16-årig tjej som blir gravid och väljer att föda och adoptera bort barnet. Pappan är hennes bästa kompis, en söt och blyg kille. I slutet av filmen rann tårarna på mig... såklart!
Och nu är hela jag helt sprängfylld av mammakänslor. Jag har alltid varit fascinerad av gravida magar, jag tycker de är så vackra på något vis. Men jag antar att det finns någon form av modersinstinkt i alla kvinnor, bara att den ligger djupare hos vissa och närmare ytan hos andra.
För en vecka sedan drömde jag att jag gick runt på ett sjukhus med min egen gravida mage. Och även om det inte var på riktigt kan jag på nåt vis ändå känna känslan av den klotrunda, varma magen som handen liksom fick hålla upp litegrann. Åååh... *suck*

Nej, nu är det nog säkrast att jag tittar på lite skärgårdsdoktorn för att komma på andra tankar. Annars vet man inte hur det slutar! Juno 2 kanske...

För om man bara har ett tält

Jag satt och bläddrade i det senaste Netto-bladet när jag fick syn på en annons om ett 4-mannatält för bara 299! Jag och Martina cyklade genast dit och köpte det. Så nu har vi något att bo i på vår Arvikafestival!
I år har vi tänkt att packa smartare än förra och förrförra året. Det blir nästan inga kläder och bara kex, lite godis, chips och mineralvatten. Kanske att en och annan cider slinker ner också ^^ Det får vi väl se!
Maten har vi i alla fall tänkt att köpa istället för att laga för det orkar man ändå inte.
Men nu är vi helpepp på festival! Om dom bara kunde få dit lite fler bra band...

Cupcakes

Jag ska baka en tårta med jordgubbar på,
och mitt i tårtan ska namnskylten stå.
Sen ska jag duka fint bort i hagen,
och fira Pelle på födelsedagen.
Tänk vilken tur att jordgubbar finns,
det tycker jag och min Pelle Prins!
<3

Do you know the Muffin Man?

Efter en gråtfylld vecka med tragedier så det räcker för resten av året känner jag mig ganska slut. Min förkylning vägrar att riktigt släppa taget och varvas med allergi som heter duga. Våren är gräslig!
För tillfället är ögonen torra och munnen ganska glad, igår var det annorlunda. Jag har ingen lust att förklara, jag skäms så. Det finns egentligen bara ett ord ... förlåt.
Jag är inte mer än människa.

Veckan som kommer bjuder på fasansfullt mycket skolarbete. Jag har prov i psykologi A och samhällskunskap, inlämning i psykologi B, projektarbetesutvärdering och måste skriva en ruskigt bra bokrecension. Till detta ska också läggas till ett Open Jam-möte, utdelning av Open Jam-ballonger och födelsedagsfirande för faster Anette och mormor. May the force be with me!

Jag är himla sugen på att baka riktigt ursöta cupcakes också. Det har jag varit länge men jag tar mig ändå aldrig tiden till det. Det är ju lite pilligt och blir tyvärr bortprioriterat av läxorna. Fast det är ju egentligen rätt. Men tråkigt.

Genomskinligt grå

Som en bomb. Allting raserade på några sekunder. Färgerna och meningen försvann. Det är tomt. Det ekar.
Det finns inte ord nog. Det finns låtar. Men de förvärrar bara smärtan. De bekräftar verkligheten. Jag flyr från den.
Jag vill isolera mig. Jag vill radera all tid. Jag vill helst inte leva.
För en utav livslusterna är borta. Och jag kan inte förstå det.
Tårar rinner och händer griper efter saker att krama sönder.
Helst vill jag krama sönder dig.
Jag kommer aldrig att klara det. Jag kommer gå under för mig själv.
Kärleken är brutal. Du finns inte på riktigt. Du är en dröm. Du är för bra för att vara sann. Och jag älskar dig.

...och bena blir fulla med spring

Jag sitter och vråläter choklad och lyssnar på Emil i Lönneberga-sånger. Då börjar jag gråta. Jag har väldigt lätt för att börja gråta om någon har missat det.
Jag tror jag har fått ett litet stänk av 18-årskris i förväg. Just idag när livet känns lite jobbigt och hjärtat värker då vill man gärna gå tillbaka till de små söta klänningarna, gosedjuren, skrubbsåren på knäna, lekarna och oskyldigheten.
När sommarlovet var ett oändligt långt lov med bad, glass och bus och inte ett stort, läskigt steg till ansvar, förväntningar och plikter.

Jag bestämde mig för att inte göra eller säga något. Bara för att inse min betydelse. Men såklart veknade jag. Nu raserar allt och blir fult.

Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort

Vintern raaaasat ut bland våra fjällar

Igår hade vi Valborgsfirande på Borgmästarholmen. Vi kalasade på korv, marshmallows, cider och vattenpipa. Människor kom och gick ganska mycket men det var väldans trevligt tyckte jag!
Dock bar det av hemåt ganska tidigt (innan 12) eftersom jag var rejält sjuk. När jag väl var hemma trodde jag nästan vi skulle behöva ringa ambulansen men efter medicinering och sömn blev det bättre.
I onsdags blev det premiärbesök på Glada Ankan. Jag, Maria och Josefine gick dit för att titta och lyssna när Bermuda skulle spela. Det var även två andra band varav det ena verkligen fick tummen upp av oss. The Hives-stuk var det!
Bermuda började spela ca halv 1 (!) och det hela var väl slut runt 1. Jag fick sällskap av Ristvall och Sondre på promenixen till Orrholmen där jag tvingade till mig en sovplats hos Samuel. Dock vaknade jag några timmar senare med en så ömmande hals att jag knappt orkade prata så det blev ingen skola för min del.