Som en bomb. Allting raserade på några sekunder. Färgerna och meningen försvann. Det är tomt. Det ekar.
Det finns inte ord nog. Det finns låtar. Men de förvärrar bara smärtan. De bekräftar verkligheten. Jag flyr från den.
Jag vill isolera mig. Jag vill radera all tid. Jag vill helst inte leva.
För en utav livslusterna är borta. Och jag kan inte förstå det.
Tårar rinner och händer griper efter saker att krama sönder.
Helst vill jag krama sönder dig.
Jag kommer aldrig att klara det. Jag kommer gå under för mig själv.
Kärleken är brutal. Du finns inte på riktigt. Du är en dröm. Du är för bra för att vara sann. Och jag älskar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar