Jag sitter och vråläter choklad och lyssnar på Emil i Lönneberga-sånger. Då börjar jag gråta. Jag har väldigt lätt för att börja gråta om någon har missat det.
Jag tror jag har fått ett litet stänk av 18-årskris i förväg. Just idag när livet känns lite jobbigt och hjärtat värker då vill man gärna gå tillbaka till de små söta klänningarna, gosedjuren, skrubbsåren på knäna, lekarna och oskyldigheten.
När sommarlovet var ett oändligt långt lov med bad, glass och bus och inte ett stort, läskigt steg till ansvar, förväntningar och plikter.
Jag bestämde mig för att inte göra eller säga något. Bara för att inse min betydelse. Men såklart veknade jag. Nu raserar allt och blir fult.
Flickan sa sisåhär:
Det är vår kom håll mig kär
Vårens tid är så kort
Snart den rinner bort
Kärlek kom, o, kom
Ljuv som vårens blom
Lika skön och lika kort
Svinner lika fort
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar