
Jag har precis tittat på underbara filmen Juno som gick på Canal+. Den handlar om en 16-årig tjej som blir gravid och väljer att föda och adoptera bort barnet. Pappan är hennes bästa kompis, en söt och blyg kille. I slutet av filmen rann tårarna på mig... såklart!
Och nu är hela jag helt sprängfylld av mammakänslor. Jag har alltid varit fascinerad av gravida magar, jag tycker de är så vackra på något vis. Men jag antar att det finns någon form av modersinstinkt i alla kvinnor, bara att den ligger djupare hos vissa och närmare ytan hos andra.
För en vecka sedan drömde jag att jag gick runt på ett sjukhus med min egen gravida mage. Och även om det inte var på riktigt kan jag på nåt vis ändå känna känslan av den klotrunda, varma magen som handen liksom fick hålla upp litegrann. Åååh... *suck*
Nej, nu är det nog säkrast att jag tittar på lite skärgårdsdoktorn för att komma på andra tankar. Annars vet man inte hur det slutar! Juno 2 kanske...
Håll dig i skinnet nu!
SvaraRadera