Helgfilosofi

Jag har en förmåga att gråta väldigt lätt. Speciellt när jag är arg och tycker att något är orättvist.
Därför har det spillts många tårar när det närmar sig helg.
Jag och några av mina kompisar har inte fyllt krogåldern än och kan därför inte följa med när vännerna drar ut. I början, när det var sommar, gick det an någorlunda eftersom det var lätt att dra ihop ett gäng, hitta en trevlig gräsplätt och korka upp en flaska vin eller några cider.
Men nu när årstiden inte tillåter oss att sitta ute och ha det trevligt blir hemmakvällarna allt fler. Visst är det väldigt skönt att bara ta det lugnt ibland men när man sitter och tröstäter godis för tredje eller fjärde helgen i rad skulle man gärna byta ut allt lugnet mot en hejdundrande fest. Filmerna i min bokhylla känns uttjatade och livet går på någon slags rutin.
Så när jag sitter på en torsdags- eller fredagseftermiddag och hör mig för vad kontakterna på msn-listan ska hitta på i helgen slutar det oftast med att jag känner mig ensammast i hela världen. Och det är då det inte går att hålla emot tårarna.
Jag får inte gå på min egen studentbal, jag får inte köpa studentmössan själv, jag får inte skriva på skolpapper själv och jag får inte följa med kompisarna på helgerna. Är livet ens värt att leva när man inte är 18 år? Ibland funderar jag på det...

Samtidigt kan jag inte undgå att känna mig bortskämd och lite drama queen.
Jag är ju trots allt inte alldeles ensam om att sitta i den här situationen. Jag har underbara vänner som stöttar i ur och skur. Vänner är nog det finaste man kan ha här i livet.
Men jag tycker ändå att jag har rätten att tänka lite egoistiskt ibland och vara lite nere och deppig. Man kan ju inte alltid vara på topp.

Atlantis:
"När man når botten kan det sen bara gå uppåt"